Fritt översatt av Jonas Svedberg
hämtat från en artikel av E. Boonin och P. Sugrue
Bilder: Nicolas Hervy(Airmail)

En artikel om termikens natur och tips om flygteknik för att bemästra den.


"Jag har ännu inte sett det problem, som om man tittat på det på rätt sätt, inte blivit ännu mer komplicerat" --Paul Anderson

Under en bra flygdag kan termikflygning vara en barnlek. Mjukt fint lyft finns överallt och man behöver inte göra mer än att svänga runt, runt och lyssna till variometerns pipande. En dålig dag, fungerar absolut ingenting!
Att lära sig utnyttja ovänlig termik kan vara ett test av dina flygkunskaper: positionering, hantering av skärmen och även mod. Starka och ogästvänliga blåsor kan göra sidoinslag till välkomna alternativ. Mindre upphetsande men antagligen mer vanliga är dagarna när det är små gupp och mikroskopiska lyftområden som du inte riktigt får att fungera. När din förståelse för termikblåsorna ökar, så ökar också din förmåga att flyga högt och länge på båda starka och svaga dagar.
För att hjälpa den som börjat nosa på termikflygningens mysterium och vill ha hjälp att utveckla nya färdigheter sammanställs här flera tekniker och förklaringar. De förutsätter grundläggande kunskap och erfarenhet av termikflygning. Att veta hur man använder en blåsa för att vinna höjd, hur man vet att lyftområdet är tillräckligt stort och veta vilket håll man skall svänga åt är alla nödvändiga färdigheter. I läroböcker nämns dessa aspekter ofta och i grundutbildningen så lärs de också ut.
Piloter med termikerfarenhet vet dock att de kunskaper man får under utbildningen endast skrapar på ytan utav den erfarenhet som behövs för att kämpa sig kvar ovan jordytan.
Figur 1

Du kanske uppfattar ideerna här lite tekniska och svåra att läsa snabbt. Men det lönar sig att försöka förstå. Hur mycket man än skulle vilja ta åt sig äran för att ha kommit på dessa tekniker så måste den gå till segelflygpiloterna på 20 och 30-talet som var pionjärerna inom flygning utan motor och som har fört vidare sina kunskaper. Allt kan hittas i segelflygslitteratur som dock brukar vara mycket jobbig att läsa. Förhoppningsvis kommer denna presentation att vara mer anpassad till skärmflygning.
Om exemplen verkar luddiga eller svåra, försök att läsa igenom dem sakta medans du visualiserar situationen, eller utför dem på marken, låtsas att du termikflyger. Dina ansträngningar kommer att löna sig. Dessa ideer är inga nya galna teorier om termik utan det är gamla beprövade metoder som uppfanns 80 år innan den först skärmen.
Nu kommer några scenarion som du kanske känner igen. De är situationer som ofta upplevs som mystiska av piloten. Många vet vad man gör i följande situationer men de kanske inte förstår varför.

 

Scenario 1
Du cirklar i svag termik. Variometern piper hyfsat jämnt. Plötsligt, utan några stora rörelser eller turbulens så är allt lyft som bortblåst. Du är helt säker på att du inte flög ut i sidan på blåsan, den verkar bara ha försvunnit.

Analys 1: När man flyger ut i sidan av en blåsa märks det väl, normalt så dyker skärmen lite och man känner av svag till stark turbulens. I Scenario 1 så är risken att du flugit ut i sidan av blåsan mycket liten eftersom stiget bara försvann. Betänk därför de två andra möjligheterna, du kan ha kört ur botten eller toppen av termikblåsan.
Låt oss först utveckla en förenklad termikmodell. I den här diskussionen gör vi antagandet att termikblåsan är cylinderformad så att om du ser den från ovan verkar den vara en perfekt cirkel. Figur 1 visar en sidovy av den klassiska droppformade blåsan och vår förenklade tubmodell. Notera att vår modell liknar en typisk tennisbollstub.
En vanlig föreställning är att denna tennisbollstub stiger som en helhet. Du kör in i tuben och flyger i en sjunkande spiral. Med denna (lätt felaktiga) modell skulle du flyga in i tuben, kurva och vinna höjd gentemot marken men tappa höjd i tennisbollstuben och slutligen trilla ur i botten av tuben.
Betyder detta att vårt öde är att alltid trilla ut i botten av blåsorna? Nej! Tennisbollstubmodellen är felaktig därför att all luft i termikblåsan inte stiger med samma hastighet. Tuben modellerar endast blåsans utseende och inte hur luften rör sig i den. Luften i centrum av termikblåsan stiger fortare än luften längs sidan av tuben. Detta låter mera mystiskt än vad det är. Om du sett en rökring och dess sätt att rotera runt sig själv när den färdas så har du sett det tidigare. Som röken visar, så sjunker faktiskt luften i de yttre delarna av tuben.
För att få en bättre uppfattning av denna sak kan man tänka sig en munk och ett snöre. Om du trär snöret upp genom hålet i munken, ner på utsidan och tillbaka upp genom hålet igen, så förstår du hur luften cirkulerar inne i blåsan. Där snöret går ned utanför munken, rör sig luften nedåt i termiken. Detta är sjunket som är förknippat med kanterna på en termikblåsa. Figur 2 visar ett vertikalt tvärsnitt av en termikblåsa. Modellen är alltså en hög munk med ett snöre snurrat runt sig och som får plats i en tennisbollstub. Detta är känt som Munk-Snöre-Tennis-modellen.
Figur 2

Antag att luften cirkulerar i blåsan (snörets väg runt munken), men termikblåsan själv (tennisbollstuben med munken i sig) står stilla. Om du centrerar blåsan kommer du att sjunka eller stiga? Detta beror på hur snabbt kärnan stiger. Om kärnan stiger fortare än din sjunkhastighet, så kommer du att stiga och nå toppen av blåsan. Om kärnan rör sig uppåt med en hastighet som understiger din sjunkhastighet så kommer du att tappa höjd och nå botten av termikblåsan. Kom ihåg att termikblåsan som helhet inte har rört sig, luften i blåsan cirkulerar och du centrerar en del av denna cirkulation. Du kommer alltså att stiga eller sjunka inne i tennisbollstuben beroende på hur snabbt den del av blåsan du centrerar stiger.
Vad händer i verkligheten där termikblåsor rör sig uppåt i skyn hellre än att de står stilla. I detta fall kan du få uppleva stig relativt marken trots att du sjunker inne i blåsan. För att förstå detta bättre begrunda följande två exempel. I båda exemplen stiger termikblåsans kärna med dubbla hastigheten av hela blåsans stig. Detta är ett typiskt värde men kan vara olika.

Exempel 1: Antag en perfekt tennisbollstubsblåsa, en skärm med sjunkhastigheten 1.5 m/s och en termikblåsa som i sin helhet stiger med 1 m/s och kärnan stiger då med 2 m/s. Med din 1.5 m/s sjunkhastighet kommer du att stiga 0.5 m/s relativt marken om du håller dig i kärnan. Men kom ihåg att hela tuben steg med 1 m/s, du stiger alltså inte lika fort som blåsan. Du tappar 0.5 m/s i tuben och du kommer slutligen att trilla ut i botten på blåsan. Denna förändring från stig till sjunk är oftast mycket mjuk. Den är också väldigt frustrerande eftersom det inte finns något sätt att klättra upp i blåsan igen. Den sticker iväg med 1 m/s ovanför dig. Om det låter krångligt, oroa dig inte. Huvudiden här är att i denna svaga blåsa så vann du höjd relativt marken men du gled ner inne i blåsan och slutligen kom du ut i botten på den.

Exempel 2: Termikblåsan stiger med 2 m/s, kärnan med 4 m/s. I kärnan har du nu ett stig på 2.5 m/s relativt marken (4 m/s minus din sjunkhastighet på 1.5 m/s), du kommer nu att stiga med 0.5 m/s inne i blåsan. I denna situation kommer du slutligen att toppa ur blåsan. Denna transition kan vara mjuk eller turbulent och indikeras av en minskning av stighastigheten. Minskningen beror att du övergår från att stiga upp inom blåsan med 2.5 m/s (relativt marken) till att cirkla ovan toppen av blåsan med ett stig på 2 m/s. Eventuell turbulens beror på att luften "bubblar över" i toppen av tuben.

Moral 1: Exempel 1 är också den troliga orsaken till Scenario 1. Kom därför ihåg att svag termik plötsligt kan försvinna för dig. Om man lär sig bedöma denna dynamik så kan man använda kunskapen dagar när båda typerna av termik existerar. Kanske till att bedöma väntan på en starkare blåsa innan man sticker eller låter sig driva iväg på sträckflygning. (Det är ju också skönt att kunna skylla på exempel 1 om man missar en blåsa, "Det var inte jag som missade, det var blåsan som flög iväg!")

 

Scenario 2
Du kurvar och blir hela tiden skuffad hit och dit. Ibland rätar termiken upp din skärm, trots att du har full broms på insidan. Ibland accelererar blåsan din sväng. Dessa fenomen uppträder på motsatta sidor i ditt termikvarv och en gång vardera per varv.

Analys 2: Lyft på ena sidan av skärmen gör att vingen svänger bort från den sidan. Om du tex hangar på ett smalt lyftband och går för långt ut så kommer insidan, den sidan som är närmast hanget att vara i lyft och den andra sidan i sjunk. Skärmen kommer att vrida sig bort från hanget. Detta är också principen bakom bråkiga termikblåsor. Antag att du kurvar medsols (dvs högersväng). Om du inte är centrerad kommer din högra vinghalva ibland vara i starkare lyft än den vänstra. Detta lyfter upp den högra sidan och motverkar din högersväng. Effekten blir att du får en vidare cirkel eller att du flyger rakt fram. I extremfall kan blåsan faktiskt vrida dig åt vänster fast du har fullt utslag åt höger. I andra fall under ditt ocentrerade högertermikvarv kommer din vänstra vinghalva vara i starkare lyft än den högra och då istället accelerera din högersväng.
I båda situationerna, precis som i exemplet på hanget gör lyftkraften att skärmen vrider sig bort. Det är som att möta en bråkstake i sandlådan, om du tillåter det kommer han hela tiden att knuffa ut dig. Slutresultatet kan bli en snabbt avverkad utspark. Blåsan hamnar bakom dig, får tag i skärmens bakkant och sparkar ut dig med ett efterföljande dyk (och eventuellt en front- eller sido-kollaps). Botemedlet är att bibehålla en jämn sväng, vad som än krävs. När blåsan försöker räta ut svängen släpp upp ytterhanden och applicera lite mer styrutslag på insidan. När termiken försöker överdriva svängen, gör det motsatta, och bibehåll en jämn svänghastighet. Var försiktig och se till att inte stalla skärmen med alltför stora styrutslag! Vissa dagar är blåsorna så små att det inte går att undvika att bli knuffad än hit och än dit, de gör som de vill med dig. Under flygbara högtrycksdagar i torra områden kan blåsorna vara mycket små och jobbiga, det krävs då mycket skicklighet och idogenhet för att kunna utnyttja dem.
Om en termikblåsa beter sig på ovanstående sätt kan det också betyda att du inte har centrerat kärnan. Om kärnan kan centreras så kan teknikerna som diskuteras nedan i Scenario 3 hjälpa dig med det. Ibland är det dock så att situationen som beskrivs i Scenario 2 kan bero på att termiken inte följer vår förenklade modell. Blåsorna kan tex ha ett flertal kärnor eller dåligt formade sådana. Då kan tricket med att bibehålla en konstant svänghastighet hjälpa dig från att bli utsparkad.

Moral 2: Låt dig inte knuffas ut ur sandlådan.

 

Scenario 3
Du är halvvägs inne och halvägs ute ur termikblåsan. Under varje varv visar din vario först lyft, sedan bättre lyft, lyft, sjunk och sedan tillbaka till lyft igen. I praktiken så kör du ut ur sidan av tennisbollstuben och sedan störtar du in igen. Situationen beskrivs i fågelperspektiv i Figur 3. Vid punkt a har du 3 m/s i stig, vid punkterna b1 och b2 har du 1 m/s i stig och vid c så
Figur 3
sjunker du med 1.5 m/s. En alternativ version av scenariot är att du hela tiden befinner dig i lyft men stiget varierar under termikvarvet, det är bäst på ena sidan och sämst på andra.

Analys 3: I den alternativa versionen när du alltid har stig, kan det verka som om ingen korrigering behövs. Men om du ligger snett i blåsan kan det leda till den jobbiga blåsan i Scenario 2. Du kan också riskera att bli frånkörd av blåsan som i Scenario 1. Så varför inte försöka få ut så mycket lyft som möjligt. I tävlingar (formella eller informella) vill vi alltid få ut det bästa av varje blåsa. Alltså målet är att placera dig mitt i termikblåsan.
Det är väl känt att du kan finjustera ditt termikvarv genom att flyga rakt fram ett par sekunder vid rätt tillfälle.
Figur 4
Figur 5
Ett vanligt missförstånd är dock att många tror det är bäst att flyga rakt fram när man har maximalt stig. Figur 4 visar vad som händer när du flyger rakt fram i 2 sekunder när din vario indikerar maximalt stig (antag för enkelhets skull att varion inte har någon fördröjning så att den verkligen visar max stig när du är mitt i kärnan). genom att flyga rakt fram vid denna tidpunkt kommer du bara att förflytta ditt termikvarv till ett nytt ocentrerat läge. Istället skall du flyga rakt fram innan du når maxstigspunkten. Se på figur 5 som visar vad som händer om du rätar ut din sväng 1/4 varv innan maxstigspunkten. Du har nu centrerat blåsans kärna.

Moral 3: Ršta ut svängen innan du når maximalt stig.




När ska man räta ut termiksvängen?

Nu vet du alltså hur man svänger på papperet men hur skall du veta när du skall svänga eller flyga rakt fram i luften? Det finns (minst) tre olika metoder som du kan använda. De som beskrivs här är alla ganska robotlika och du kommer att finna att när du väl förstått situationen så kommer du att kunna använda tekniken intuitivt. Alla tre metoderna har samma slutmål; de hjälper dig att hitta punkten där du skall räta ut ditt termikvarv.

Metod 1: "Flyg iväg från sjunk" eller "90 graders" metoden. I figur 5 så kan du se att den rikting du vill ha hela tiden gör att du vänder ryggen mot sjunket. Kom ihåg att du kurvar åt höger. När du är i positionen för maximalt sjunk (eller minimalt stig om du har stig under hela varvet) titta över din högra skuldra, 90 grader relativt din momentana riktning. Välj ut en punkt i horisonten, ett berg eller ett avlägset karaktäristiskt moln. Bibehåll din svänghastighet, när du till slut kör rakt mot ditt riktmärke så flyg mot det i 2 sekunder, fortsätt sedan att svänga med din ursprungliga svänghastighet och kolla att du är bättre centrerad.

Metod 2: "270 graders" metoden. Ibland är punkten för maxsjunk (eller minsta stig) svår att fastställa. Den lättast urskiljbara delen av termikvarvet är punkten för maximalt lyft. Du kan använda även denna punkt för att komma på var du skall räta ut varvet. Under ett flertal varv, memorera var punkten för maximalt lyft inträffar. När du sedan är vid denna punkt titta över din yttre skuldra, (vänster om du kurvar åt höger). Välj ut ett riktmärke precis som du gjorde i den förra metoden. På ditt fortsatta varv vänta tills du har detta riktmärke rakt fram och flyg då rakt i 2 sekunder innan du fortsätter ditt termikvarv.

Metod 3: "Sjunk till Lyft" metoden. Detta är troligen den enklaste av metoderna eftersom du inte behöver välja ut ett riktmärke. Den dras dock med nackdelen att vara den metod som är potentiellt minst korrekt. Notera tex i figur 3 att när du är halvägs inne i blåsan (punkt b) och går från sjunk till stig är den punkt där du bör flyga frakt fram. I situationer där du är helt inne i blåsan men ocentrerad så ska du flyga rakt fram när du är mitt emellan sämsta stig och bästa stig under ditt termikvarv. Se till att du inte gör tvärtom och flyger rakt fram när du går från lyft till sjunk för då kommer du att centrera sjunket! (Det kan i och för sig vara bra att kunna det också.)

När man använder metoderna ovan finns ett systemfel närvarande som beror på variometern har fördröjning. Lär dig att tolka din variometers utslag fritt. Du kan ofta känna när lyftet börjar innan varion börjar pipa. Ta med känslan som skärm och sele förmedlar i valet av punkten för att räta ut termikvarvet. Hursomhelst, även om du väljer att följa metoderna slaviskt så kommer du se att din termikteknik kommer att förbättras.



Vilken svänghastighet är mest effektiv i termik?

Om du gissar, hur många sekunder tror du att du spenderar i en typisk 360? Många gissar 5 eller 10 sekunder. 10 sekunder är faktiskt en mycket brant sväng. De flesta piloter har svänghastigheter på runt 15 till 20 sekunder/varv. Om det verkar långsamt, ta tid nästa gång du flyger och bli förvånad.
I svagt lyft har många piloter tendensen att göra stora, platta svängar under strävan att uppnå bästa sjunkhastighet. Men då termiklyftet är starkare i blåsans kärna kan man ofta uppnå bättre resultat genom att kurva snävare. I fallet med små, deformerade jobbiga blåsor kan snäva svängar vara det enda sättet att vinna höjd. Det verkar kanske konstigt att snäva åt termikvarvet när blåsan knappast håller dig uppe, men ofta är det effektivt. När termiken är hård och knuffar dig hit och dit, kommer snävare svängar dessutom göra att skärmen håller sig i stiget och därmed hjälpa till att förhindra kollapser.
Det finns ingen perfekt svänghastighet, till skillnad från exemplet ovan så finns det stora, vida blåsor där det lönar sig att ha en låg svänghastighet. Men det är värt din tid att experimentera med snävare svängar. Om dina termiksvängar ligger i intervallet 15 till 20 sekunder eller till och med långsammare, prova att stegvis gå mot 12 till 15 sekunder per varv. Var försiktig med att svänga snabbare än så! Många skärmar klarar av en 10 sekunders sväng eller snabbare men utprovning av snabba svängar skall göras kontrollerat, med god höjd och helst under en säkerhetskurs. Om du har tillfället att beskåda eller delta i en tävling, ta tid på proffsens varv, 12 sekunder/varv verkar vara en vanlig svänghastighet.

Sammanfattning

Efter det du tagit till dig informationen och teknikerna som presenteras här, så kommer du kanske på att du redan visste om dem. Man känner ofta vad som fungerar och många använder metoderna i praktiken utan att fullt förstå vad de gör. Genom att föra upp den inlärda kunskapen till en medveten nivå kan man justera och förbättra sin intuition. Tänk också på Munk-Snöre-Tennis-modellen nästa gång du flyger runt uppe i det blå, det kommer att hjälpa dig att förstå vad blåsan ställer till med.

Prova! Du kommer att gilla resultatet.

Översatt och nerknackat
av Jonas Svedberg
Bilder av Nicolas Hervy


[ ta mig längst upp på sidan ]